frumunk

Jag klättrade idag, igen. Jag har väldigt svårt för ledklättring (att klättra med repet hängande efter sig och sätta fast längs med vägen istället för att ha repet fäst i toppen) rent mentalt oftast och nu var det ett tag sedan sist, eller ja kanske två veckor sedan. Så dagens projekt var en relativt lätt led som jag inte har några som helst problem att klara rent teknik och styrkemässigt. Mentalt däremot. Hualigen vad första försöket var hemskt. Jag kom upp två klipp vilket är kanske fyra meter. Fick svårt att andas och ångest. Tog mig upp ungefär dubbelt så långt efter lite vila innan jag gav upp och kom ner. Hela jag skakade så obehagligt tyckte jag att det var.

På den igen sen och jag kom faktiskt hela vägen upp med massvis av vilopauser. Fortfarande rädd men mer beslutsam. Fast, att nöja sig där hade ju varit larvigt så jag gjorde ett försök till och lugnt och kontrollerat med all självsäkerhet i världen klättrade jag hela den femton meter långa leden i ett svep. Mycket nöjd, kanske inte över att jag klarade den egentligen med tanke på att det ligger under min förmåga utan mer att jag vägrade ge mig och att det gav resultat.

Jonathan ledklättrar till vänster i bild och till höger hänger ett topprep.